Igår gick vi in i v37. Det känns väldigt bra!
Detta är vi.
Lite tankar så här när det är lite drygt en månad tills bebisen kommer.. Ja, det känns overkligt och konstigt. Jag satt tidigare och försökte förklara för Pether att det inte känns som att jag är gravid. Det enda jag har som pekar på det är denna stora mage som jag faktiskt inte upplever som speciellt stor. Inga krämpor eller obehag just nu. Så det känns lite konstigt. Inte som jag förväntade mig att det skulle vara. Jag kan inte beskriva hur jag trodde det skulle vara eller hur det skulle kunna vara annorlunda. Jag tror att det mer handlar om att jag fortfarande faktiskt inte förstår att det är en bebis i magen på riktigt och att jag ska bli mamma. Jag trodde väl att jag skulle känna ett starkare band till bebisen och faktiskt förstå att det är verklighet. Jag känner såklart något slags band.. men det är på ett annat sätt. Antar att det kommer kännas naturligt och verkligt när man väl fått upp bebisen på magen efter förlossningen.. Jag tror inte att det är onormalt eller konstigt att jag känner som jag gör. Jag tror att många känner såhär men kanske inte pratar om det? Jag hoppas det..
Många pratar om hur mycket de älskar sin lilla skatt i magen med en massa hjärtan och så.. Jag känner inte riktigt så. För att jag förstår inte att det är min son eller dotter som ligger där. Intelektuellt fattar jag, men inte emotionellt. Däremot känner jag ju någonting för det.. Jag blir varm och glad när jag känner rörelser och jag skulle nog dö om något skulle gå fel nu. När barnet väl är hos oss lär det kännas avlägset och konstigt att jag inte förstått tidigare.
Jag har alltid varit rädd för förlossningsdepression och är det så klart fortfarande. Men Pether får hjälpa till att hålla koll ifall det verkar finnas risk för det sen. Jag tror att det är bra att vara berädd på sånt även om man inte tror det skulle kunna hända en själv. Jag hoppas verkligen att mina känslor jag har nu är normala och att det inte gör att jag löper större risk för förlossningsdepression än andra. Kanske ska prata med barnmorskan? Jo. Kanske. Jag är inte orolig på så vis. Jag tror verkligen att jag kommer få de känslor jag förväntar mig så småning om.. Och kanske mer än så? För man kan väl inte förstå kärleken mellan en mamma/pappa och dess barn förrän man har barn själv? Aja..
Jag vill avsluta med att jag verkligen längtar efter att bebisen kommer. Den får gärna komma när den vill (och i v37 ska bebisen vara färdigutvecklad så den ska bara gå upp lite i vikt nu) fast den får inte komma på onsdag! För då fyller Agnes år och det hade varit lite tråkigt om de fyller år på samma dag! Hade dock varit en rolig födelsedagspresent kanske, men.. Nää separata födelsedagar helst!
Tror dock inte att det är så stor risk att den kommer redan. Den lär nog stanna där inne för jag har verkligen inga känningar alls för att den skulle göra sig redo.. :)
