Känslan..
Jag tror inte att jag någonsin kommer vänja mig vid detta eller verkligen förstå.. Men det är oslagbart!
Att sitta i helt andra tankar och greja, råka lägga armen över magen och därmed få en knuff inifrån. Hajen har varit väldigt aktiv de senaste dygnen och det är så häftigt att uppleva det! Och det lär ju bli mer och starkare ju längre tiden går.
Imorgon går vi in i v27 och det känns lite märkligt att tiden gått så sakta men ändå så fort. Det var den 23 augusti vi fick veta att det låg någon där inne. Då var det bara ett litet korn.. v5.. Lång väntan! Dagarna räknades extremt noga och första delmålet, v12, kändes som att det aldrig skulle komma. Oro och ångest.. Vågade nog inte hoppas där i början ifall det skulle gå fel. Jag kämpar fortfarande med det, men det är mycket bättre än det var då.
Men v12 kom och gick.. Kände inget lugn som automatiskt kom men däremot i v14 fick vi lyssna på hjärtljuden! Då kom ett visst lugn. Ultraljud i v20 och allt såg bra ut. Efter det har oron varit på en lagom nivå. Inte alls som i början.
Det är en annan sorts oro nu. Många olika tankar som snurrar både om resten av graviditeten, förlossningen men kanske mest efter födseln. Jag har så svårt att greppa att det faktiskt är mitt barn, min son eller min dotter som är inne i min mage.. Att det är min son eller dotter som knuffar och buffar på mig.
Nu är det 98 dagar till BF. Så lär väl få träffa Hajen om 115..
Nog med tankar för ikväll! Tjaoo!
