elinsc

Ligger i sängen och försöker mota bort alla negativa och jobbiga tankar som dyker upp såhär på småtimmarna.

Tänker på allt som kan hända oss. Plötsligt är kan konkret dödlig. Min död skulle spela större roll nu än den hade gjort för ett år sedan. Och visst förstår jag att jag skulle vara saknad även då, men nu.. Nu skulle jag lämna ett barn efter mig. Min son skulle förlora sin mamma. Plötsligt har mitt liv en helt annan innebörd...

Jag hade ett väldigt rikt liv innan Sam kom till världen också. Underbara vänner, familj och sambo. Även en Agnes som sätter extra guldkant på tillvaron. Mitt liv hade en mening även då men sen han kom så känner jag mig viktig på ett helt annat sätt. Jag har ansvar över honom, tillsammans med hans pappa då.. Det är vi som ska lära honom allt, uppfostra honom.. Visa vad som är viktigt i livet. Lära honom hur man behandlar andra människor och även djur och natur. Ge honom en bra syn på kvinnor och män. Det är så mycket.. Jag ser fram emot det, men jag är samtidigt rädd för detta ansvar. Men jag vet att jag kommer göra mitt bästa.

Om jag skulle försvinna får pappan bära hela den "bördan".. Ansvaret blir hans. Bara hans. Jag litar på honom, det råder inga tvivel om det, men jag vill finnas där jämt. Vara med om alla fina och mindre fina stunder. Alla skratt och bråk. Alla leenden och alla tårar. Och jag vill dela dessa stunder men min älskade sambo, Sams pappa.

Jag är alltså inte bara rädd att förlora min son. Jag är även rädd att han förlorar mig. Att han förlorar sin pappa. Att jag förlorar hans pappa.

Men vi ska leva tills vi blir gamla allihopa. Det bestämmer jag. Och jag måste våga tro på det. Men jag vill ta vara på tiden med alla jag håller kär, såväl vänner som familjen, och inte ta allt för givet.

Sånna tankar och känslor och kanske kommer på köpet när man blir mamma. Plötsligt är man dödlig.