elinsc

Har gått in i v29 (28+2 idag) och mår fortfarande över förväntan!

Jag har känt av höften lite idag dock.. Haft lite ont, men inte så farligt. Jag har ju haft problem med det tidigare så vet inte om det är det eller om det är foglossning på G. Det återstår att se, men jag satsar på att det inte är det. Skulle ju som vara skönt att slippa.

Börjar även märka att benen är väldigt trötta efter en dag på jobbet.. Eller hela jag är trött. Sov en stund idag när jag kom hem och det var skönt. Jag brukar iof sova en stund varje dag när jag har min rast för annars vette tusan om jag hade orkat en hel dag.

Idag var vi hos barnmorskan och kollade läget. Allt verkar se bra ut och bebisen verkar växa. Den hade inte växt så mycket som jag trodde att den skulle gjort och den "avvek" lite från sin egen kurva, men barnmorskan sa att det är absolut inget att fundera över. Bebisen verkar frisk och kry! Skönt att höra! Just nu håller den på och pysslar med nått i magen så hela nedre delen av magen typ darrar..

Lite funderingar inför förlossningen börjar också komma smygande. 11 veckor kvar. Det är ju nästan ingenting! Jag har vetat om att jag varit gravid i ca 24 veckor och det känns som att det var igår jag kissade på den där lilla pinnen.

Det känns skrämmande. Jag vill ha mitt barn nu.. Fast jag kan vänta lite också så jag får mogna lite till. Jag är i alla fall inte så nervös över mammarollen eller tiden efter förlossningen med barnet. Jag är lite rädd för hur min kropp ska må. Jag som redan har en del fysiska besvär och vet att så lite kan göra så mycket.. Jag uppskattar verkligen varje dag som kroppen mår okej! Mina eksem gör mig så illa så ofta och är så hindrande i mitt liv redan som det är så det skulle bli fruktansvärt jobbigt att ha det plus vad förlossningen nu medför för besvär. När den tiden kommer har man säkert fullt upp med barnet så man kanske inte har tid/ork att bry sig om man har ont eller så.. Men det är något som oroar mig såhär innan.

Sen får man ju höra så mycket.. Att det tydligen är betydligt mycket vanligare än man tidigare trott att kvinnan får bestående men i underlivet efter vaginal förlossning. Att kvinnor spricker och att läkarna/sköterskorna inte talar om detta eller inte försöker rätta till det utan de går obehandlade och har så ont att de inte kan sitta.. Att inte kunna hålla tätt.. Jag kan dock tycka att man kanske har lite koll på sin egen snippa och bör väl märka om man har spruckit hela vägen.. Fast man kanske inte vet hur det borde kännas efter att en bebis kommit ut där..

Ja. Jag vet inte.. Vad ska man göra då??? Man har ju som inte så mycket val! Jag står ju här med magen och vill ju ha ut mitt barn på något sätt! För jag vill ju ha det!! Vad ska jag säga? Vill ju inte planera snitt heller för det kan ju försvåra massa saker det också. Puppan klarar sig väl, men det är ju en operation och man får inte barnet på en gång och ja jag vet inte. Vi är ju som skapta för att föda barn och så länge det inte händer nått på vägen så vill jag i alla fall försöka föda vanligt. Men oron finns ändå. Däremot tror jag att jag skulle vilja ta snitt om det skulle bli sätesbjudning. Där ökar ju risker för både mig och barnet.. Men jag vet inte. Bryr mig egentligen inte så mycket så länge jag och barnet överlever. Helst utan större besvär.

Jag känner nästan lite bitterhet mot dom med små söta nyfödda bebisar. De har redan gjort det och kan njuta av oron att vara förälder istället..

Jag är rädd och nervös inför detta. Är dock inte lika rädd och nervös som jag trodde att jag skulle vara, men ändå. Jag tror och hoppas att man ändå ska känna nått slags lugn när värkarna sätter igång och bebisen faktiskt är på väg ut. Så får man väl ta det som det kommer då. Det går ju inte att planera så mycket i förväg heller för man vet ju aldrig hur det blir.