FL
Detta känns som att det var igår fast förra året.
Ser lite rädd ut.. Och om sanningen ska fram så var jag rätt skraj också.
Vår lilla nykomling och jag.
Foto: Pether <3
Efterkontroll
Enligt "normalkurvan" skulle Sam ha fötts mellan 9-10 på morgonen. Effektivt värkarbete måste jag säga!
Idag var jag på efterkontroll efter förlossningen. Vi pratade lite först om hur det går och hur jag mår i kropp och själ nu när jag blivit mamma. Vi pratade lite om hur jag mådde under graviditeten och hur jag känner inför en ev. ytterligare graviditet och förlossning i framtiden.
Jag mår verkligen bra nu och jag mådde ju bra under graviditeten. Till och med förlossningen börjar kännas bättre och bättre nu med lite mer tid som passerat. Glömmer smärtan mer och mer, men kommer nog komma ihåg det mer väl sen när man står med en ny stormage i v40... Dock väntar jag gärna lite till med det!
Vi gick tillsammans igenom förlossningen igen (har ju varit dit och pratat med henne en gång efter och pratat om det) så denna gång var det inte lika mycket min upplevelse vi pratade om, utan mer medicinskt. Hon skrev ut min förlossningsjournal så jag fick ta med mig den hem. Kan vara roligt att ha kvar till senare. 7 stygn hade jag fått så jag hade ganska rätt om det.
Sen var det dags för undersökning och allt verkade vara i sin ordning. Passade på att sätta in en spiral när hon ändå var där och grävde så Sam och Agnes inte får några småsyskon riktigt än. Jag vill som jag sagt tidigare, gärna hinna återställa mig helt och Sam får gärna lära sig att gå innan vi skaffar en till bebis.
Det enda jag hade fel om i min förlossningsberättelse är hur lång tid krystandet tog. Krystvärkarna startade kl 03.35 och han föddes 03.52 så 17 minuter.. Värkarna avtog lite, hjälp hämtades och jag fick andas massa syrgas. Så jag tror inte att jag krystade så många gånger och det var nog därför det kändes som att det gick snabbare. Jag har även nu fått veta vad barnmorskan hette, Ulrika. Och nu när jag hör det så känns det väldigt bekant. Sen tror jag att jag fått det mesta rätt.
Sen tackade jag för mig där hos min barnmorskan.. Känns konstigt att inte komma dit nått mer på ett tag. Hon är verkligen bra tycker jag och väldigt trevlig.
Innan jag gick fick jag även höra något som gör en ännu mer tacksam och glad över att allt gått så bra för oss. Att vi fick en son som lever, är frisk och mår bra. Det är ingen självklarhet..
Förlossningen
Jag har lagt upp min förlossningsberättelse på FamiljeLiv och där har jag uppdaterat den lite.. Men väldigt lite.. Bara det jag hade lite fel om.
Förlossningsberättelse
Jag som var lite smått orolig innan förlossningen om hur det skulle gå vill nu gärna dela den erfarenheten med mina läsare. Jag har skrivit ganska detaljerat och ingående om min upplevelse. Det var ingen idealförlossning men inte heller någon jättehemsk. Du väljer själv om du vill läsa den.
I 2 dagar gick jag med förvärkar, det gjorde inte direkt ont, men det kändes och jag var väldigt less på det efter 2 dagar..
Runt 00.30 på natten hade jag och Pether precis gått och lagt oss.. Jag förbannade förvärkarna åt pipsvängen men plötsligt kändes det som att det knäppte till längst ner i magen. Inte mycket mer än så. Jag tänkte att jag bara ska gå på toa och kika om, ja jag vet inte alls vad jag skulle kolla, men jag ställer mig upp och känner att det börjar sippra lite. Jag tar två steg mot dörren och där SPLASH går vattnet. Jag börjar tokskratta och skickar Pether efter handdukar då jag kände att det var bättre att låta det rinna färdigt än att försöka ta sig till toan. Jag börjar känna paniken smyga sig på och jag blev lite rädd. Nu var det verkligen på gång! Än kände jag inga riktiga värkar, men jag kände mig skakis..
Vi städade upp, ringde förlossningen och de välkomnade oss in direkt sen försökte jag hitta vettiga kläder. Snabbkoll av BB-väskan, packa kamera och lite smått och sen gick vi ut till bilen. Vid det laget hade jag börjat få riktiga värkar. Smärtan var hanterbar och jag började klocka dem, 2.30 min mellan.. Oj? Ska det vara så?
Vi kommer in på sjukhuset kl 1.30 och möts av en barnmorska som visar oss in i rummet där CTG-kurva ska tas samt lite prover. Sen ligger jag där på sängen med grejer på magen som kollar fosterljud och mina sammandragningar. Vid det här laget börjar jag känna att värkarna bra mycket ondare och det blir svårt att ligga när de kommer. Jag hoppar alltså upp och ner på den där sängen och försöker komma på ett bra sätt att sitta/stå. Efter en stund tycker barnmorskan att det är dags att kika hur öppen jag är för att senare kunna byta rum. 4 cm och en flod av vatten.. Trodde bara vattnet gick en gång, men det fanns visst en hel del kvar. Jag fick en snygg skjorta att ha på mig men det var lite svårt att byta om då värkarna liksom bara kom och kom. Hann inte göra så mycket mellan. De kom tätt, men vet inte hur tätt. Pether och barnmorskan går i förväg till vårt rum medan jag försökte gå på toa och klä mig.. Passade även på att lämna urinprov (då jag inte varit kissnödig tidigare då de bad om ett) och sen gick jag ut i korridoren, men jag såg varken barnmorksan eller Pether så jag går tillbaka in på toaletten och sätter mig på golvet med min kisskopp i handen och funderade över hur jag skulle... andas.. värkar... Aj.. Då kommer barnmorskan tillbaka och hittar mig där. Måste ha sett lite lustigt ut. Hon leder in mig i det andra rummet och instruerar i hur man använder lustgasen.
Än är värkarna under kontroll. Jag kan hantera smärtan, men känner att jag gärna ändå nog vill ha lite mer hjälp med smärtan så jag säger till Pether att han ska "larma" så jag kan få någon mer bedövning. Under den tid vi väntar på att barnmorskan ska komma hinner värkarna bli mycket kraftigare och Pether framför min önskan och hon går iväg och kallar på en narkosläkare för epidural. Jag tittar på klockan, 2.45.. Jag tänkte att det tar ca 15 min för bedövningen att komma på plats och börja verka.. Ingen aning om var jag fick det ifrån, men jag tänkte "om 15 minuter kan jag andas igen.. Hur ska jag överleva i 15 minuter?!". Jag fick dropp i handen inför bedövningen och hon kollade hur öppen jag var. 6 cm så det händer ju saker.
Nu har jag inget uppehåll mellan värkarna. Det gör konstant ont. Lustgas kändes som ett skämt. Det gjorde inte lika ont hela tiden dock. Men det var svårt att andas minns jag. Inga pauser. Ingen läkare. Söker honom igen. Vänta... Ont.. De trodde att läkaren var fast på operation.
Pether hade satt igång lite musik i bakgrunden. Lugn musik. Bon Iver. Det var skönt att ha något att koncentrera sig på när "mellan" värkarna.. När det gjorde mindre ont. Jag låg i fosterställning i fotändan av sängen för där var det lite lägre så jag kunde ha höften och benen där nere och överkroppen uppe på madrassen.. Jag vet att jag snurrade och vred mig rätt mycket i smärtan. Skrek gjorde jag också. Det hörs i alla fall inte så bra ut från lustgasmasken när man skriker i den. Tur det! Droppet var ivägen och jag fastnade och trasslade in mig i slangen, förbannade den där läkaren som aldrig kom! Jag tyckte även lite synd om Pether som stod hjälplös vid min sida hela tiden. Han försökte massera ryggen och vara ett stöd. Jag är glad att jag hade honom där även om han inte kunde hjälpa mig.
Jag minns inte så detaljerat vad som hände runt omkring mig.. Jag minns inte ens vad personalen hette och skulle nog inte känna igen dom om jag träffade dom på affären.
Barnmorskan går och söker läkaren igen och får besked om att han är påväg. Så de börjar göra iordning mig och rummet för bedövningen. De informerar mig om hur det kommer gå till och allt jag minns är att jag måste flytta en bit upp i sängen vilket betyder att jag måste lämna min trygga plats vid fotändan. Jag försöker men värkarna attackerar verkligen och när jag väl kommit dit och han ska börja tvätta ryggen med sprit så kom en monstervärk och jag tänker att jag måste spy så jag häver mig upp på alla fyra och känner då ett tryck neråt. Jag talar om att jag nog vill krysta istället och de hjälper mig att vända mig så jag ligger på rygg, undersöker hur öppen jag är och ja.. Helt öppen! Läkaren ber om ursäkt och förklarar att han inte kan hjälpa mig med den smärtan.
Nu kan jag plötsligt andas! Smärtan är borta i princip. Eller det gjorde ont, men på ett helt annat sätt. Det kommer en värk, jag krystar och sen släpper värken. Det var som att vakna upp ur en mardröm! Jag ser mig omkring och upptäcker att det är folk där, eller de har jag ju vetat hela tiden, men nu såg jag dem! Barnmorskan kallar efter lite förstärkning då hon såg att fosterljuden blev lite sämre under värkarna. Och nu var det nästan så värkarna försvann. Jag hade plötsligt svårt att avgöra vad som var värk och inte. Jag fick hjälp.. De fick säga åt mig när jag skulle krysta och när jag skulle andas. Det som gjorde ont nu var när bebisens huvud var halvt ute. Jag förstod dock inte att det var så, utan jag trodde inte man ens kunde se bebisen. En krystvärk till och då kom hela bebisen ut! Då blev jag faktiskt väldigt förvånad! Jag vet inte hur många krystningar det tog innan han kom ut, men jag tror inte det var många. Skulle tippa på runt 5 minuter kanske. Klockan är då 03.52 när Sam föds.
Jag känner hur bebisen lämnar min kropp och jag tittar ner och ser en liten fin rosa varelse, ett huvud och en snopp! Jag tror att jag säger till Pether att det är en pojke. Jag får upp honom på mitt bröst, Pether klipper navelsträngen och sen får vi en filt på oss. Nu var det färdigt. Jag var inte längre gravid. Jag hade en liten varelse på mitt bröst som precis varit i min mage. Vilken lycka!
Tyvärr är ju inte berättelsen slut där. Moderkakan ska ut. Så jag får trycka på medan barnmorskan drar i navelsträngen och ut kommer den. Det gjorde inte ont, men det var lite obehagligt. Sen får jag ligga en liten stund och försöka slappna av. Hela kroppen skakar och jag tyckte det var tråkigt att bebisen låg så långt upp att jag inte riktigt kunde se ansiktet. Efter en stund kom barnmorskan tillbaka för att undersöka mig och se om jag fått några skador. Ytliga bristningar hade jag fått det blev några stygn.. Jag vet inte hur många, men runt 6 tror jag. Under tiden hon sydde hade jag Sam på bröstet och det var väldigt skönt. Då hade jag någonting att fokusera på. Problemet var bara att jag skakade så mycket så det var nästan svårt för henne att sätta bedövning och sy.. Jag har aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Det gick verkligen inte att ligga stilla. Jag känner verkligen att jag är helt slut. De lånar Sam för vägning och mätning samt för att få lite kläder. Jag passar på att fylla tanken med lite choklad. Det behövdes!
Jag fick lite medicin för att såret i livmodern skulle sluta blöda så mycket. Det kändes som att det forsade ut blod.. Lite otäckt. Jag fick tillåtelse att duscha så jag vankade iväg dit, la mig på golvet i duschen och låg där hur länge som helst.. Minst en halvtimme och säkert längre. När jag duschat färdigt undersöktes jag och det visade sig att jag hade massa blod i livmodern som behövde komma ut. Det var inte så trevligt att se.. Ja, det var bara att gå och duscha igen då. Jag kunde inte sitta, inte stå, knappt ligga.. Det kändes som att underlivet blivit överkörd av ett tåg!
Efter förlossningen har allt gått bra med Sam. Vi har det jättebra och amningen funkar och jag har förmodligen ingen förlossningsdepression. Däremot har jag haft jätteont efter stygnen och har haft svårt att sitta och stå upp länge. Smärtstillande var ett måste. Utan det hade jag inte kunnat tagit hand om varken mig själv eller Sam. Det kändes väldigt jobbigt.. Nu är jag nästan läkt i alla fall och har inte behövt något mot smärtan den senaste veckan.
Min förlossning kunde ha varit bättre. Det gick lite väl snabbt och jag hann inte riktigt med. Hade jag bara fått den där bedövningen hade nog upplevelsen varit bra mycket bättre. Jag väntade i en timma på läkaren och sen var det försent. Eller då var det ju redan klart...
Min förlossning kunde ha varit sämre! Slapp klippas, spricka helt, slapp snittas.. Jag och bebis överlevde och han mådde bra! Jag kunde åka hem dagen efter med min son.
Fina grabben!
30/4-13 3330g 51cm
