elinsc

Idag har vi varit till barnmorskan för att kolla magen och bebisen.

Allt såg väldigt bra ut och hajen verkar växa som den ska. Hon sa att jag hade lite sämre blodvärde och tyckte att det vore bra om jag fortsatte, eller snarare kom igång igen, med att äta "gravid-vitaminer". Det var inte nödvändigt, men kan vara bra i förebyggande syfte, så det ska jag väl göra. Det var mest järnet hon tyckte jag kunde behöva så kan ju äta lite extra mycket broccoli också.

Vi pratade lite om hur jag mår annars och hon tyckte att jag borde tala med min hudläkare ang. sjukskrivning pga mina eksem. Mest att jag inte sover på nätterna.. Jag har tänkt att man kanske får försöka härda ut den sista tiden i och med nya jobbet och allt, men det tyckte inte hon! Sover man inte så ska man inte jobba! Det gör bara saker och ting värre.. Jag gör ett halvkasst jobb, mår dåligt, konstant trött, ökad stress, förvärrade eksem.. Inte alls bra för varken mig eller bebisen. Så hon tyckte att jag absolut måste överväga det.

Känns tråkigt.. Fast det är klart att det hade varit skönt att inte jobba och bara pyssla på här hemma innan men det känns ju som att man liksom lämnar kollegorna i sticket och det vill jag ju inte. Jag ska precis påbörja introåret lite. Just nu känns det ju lite tokigt med allt.

Vi får se hur det blir! Kanske försöker köra på. Kanske går ner i tid. Kanske blir hemma på heltid. Det får nog mitt mående avgöra i slutändan.. Nu handlar det ju inte bara om mig utan mitt barn också.

Snart är det dags för föräldragrupp också. Det ska bli kul att få träffa andra i närheten som ska ha barn nästan samtidigt som oss. Få prata av sig om alla tokiga grejer man tänker och gör.

Haha tyckte det var lite kul när barnmorskan frågade om "tobaks och alkoholvanor" för att det gör man en bit in i graviditeten. Hon berättade att det kanske känns konstligt att få frågan "hur mycket alkohol dricker du nu?" när man sitter med gravidmagen i vädret. Tydligen blir folk lite mindre orolig mot slutet av graviditeten och saker verkar inte lika farligt när man kan känna bebisen röra sig och så.. Så vissa verkar inte vara så hård med tobak och alkohol då. Jag känner igen det beteendet lite faktisk! Fast jag varken dricker, röker eller snusar men jag börjar bry mig mindre och mindre om maten. Lever äter jag inte (för det ska inte gravida äta) men däremot kallrökt och gravat.. Ostar och sånt.. Det är jag inte alls lika rädd för som i början. Men nu vet jag ju att bebisen lever hela tiden eftersom jag känner hur den rör sig. Vilket är mer eller mindre konstant nu för tiden emot förut då jag kanske kände 3-4 sparkar om dagen. Nää nu ska jag och Pether ta och kramas lite framför Harry Potter and the Order of the Phoenix.

Har gått in i v29 (28+2 idag) och mår fortfarande över förväntan!

Jag har känt av höften lite idag dock.. Haft lite ont, men inte så farligt. Jag har ju haft problem med det tidigare så vet inte om det är det eller om det är foglossning på G. Det återstår att se, men jag satsar på att det inte är det. Skulle ju som vara skönt att slippa.

Börjar även märka att benen är väldigt trötta efter en dag på jobbet.. Eller hela jag är trött. Sov en stund idag när jag kom hem och det var skönt. Jag brukar iof sova en stund varje dag när jag har min rast för annars vette tusan om jag hade orkat en hel dag.

Idag var vi hos barnmorskan och kollade läget. Allt verkar se bra ut och bebisen verkar växa. Den hade inte växt så mycket som jag trodde att den skulle gjort och den "avvek" lite från sin egen kurva, men barnmorskan sa att det är absolut inget att fundera över. Bebisen verkar frisk och kry! Skönt att höra! Just nu håller den på och pysslar med nått i magen så hela nedre delen av magen typ darrar..

Lite funderingar inför förlossningen börjar också komma smygande. 11 veckor kvar. Det är ju nästan ingenting! Jag har vetat om att jag varit gravid i ca 24 veckor och det känns som att det var igår jag kissade på den där lilla pinnen.

Det känns skrämmande. Jag vill ha mitt barn nu.. Fast jag kan vänta lite också så jag får mogna lite till. Jag är i alla fall inte så nervös över mammarollen eller tiden efter förlossningen med barnet. Jag är lite rädd för hur min kropp ska må. Jag som redan har en del fysiska besvär och vet att så lite kan göra så mycket.. Jag uppskattar verkligen varje dag som kroppen mår okej! Mina eksem gör mig så illa så ofta och är så hindrande i mitt liv redan som det är så det skulle bli fruktansvärt jobbigt att ha det plus vad förlossningen nu medför för besvär. När den tiden kommer har man säkert fullt upp med barnet så man kanske inte har tid/ork att bry sig om man har ont eller så.. Men det är något som oroar mig såhär innan.

Sen får man ju höra så mycket.. Att det tydligen är betydligt mycket vanligare än man tidigare trott att kvinnan får bestående men i underlivet efter vaginal förlossning. Att kvinnor spricker och att läkarna/sköterskorna inte talar om detta eller inte försöker rätta till det utan de går obehandlade och har så ont att de inte kan sitta.. Att inte kunna hålla tätt.. Jag kan dock tycka att man kanske har lite koll på sin egen snippa och bör väl märka om man har spruckit hela vägen.. Fast man kanske inte vet hur det borde kännas efter att en bebis kommit ut där..

Ja. Jag vet inte.. Vad ska man göra då??? Man har ju som inte så mycket val! Jag står ju här med magen och vill ju ha ut mitt barn på något sätt! För jag vill ju ha det!! Vad ska jag säga? Vill ju inte planera snitt heller för det kan ju försvåra massa saker det också. Puppan klarar sig väl, men det är ju en operation och man får inte barnet på en gång och ja jag vet inte. Vi är ju som skapta för att föda barn och så länge det inte händer nått på vägen så vill jag i alla fall försöka föda vanligt. Men oron finns ändå. Däremot tror jag att jag skulle vilja ta snitt om det skulle bli sätesbjudning. Där ökar ju risker för både mig och barnet.. Men jag vet inte. Bryr mig egentligen inte så mycket så länge jag och barnet överlever. Helst utan större besvär.

Jag känner nästan lite bitterhet mot dom med små söta nyfödda bebisar. De har redan gjort det och kan njuta av oron att vara förälder istället..

Jag är rädd och nervös inför detta. Är dock inte lika rädd och nervös som jag trodde att jag skulle vara, men ändå. Jag tror och hoppas att man ändå ska känna nått slags lugn när värkarna sätter igång och bebisen faktiskt är på väg ut. Så får man väl ta det som det kommer då. Det går ju inte att planera så mycket i förväg heller för man vet ju aldrig hur det blir.